“Jag ska aldrig dricka igen”

 

För tillfället sitter jag i en överfull och försenad Onnibus på väg hem till Helsingfors tillsammans med min medresenär. Årets hårdaste krapula. En krapula som säkert kommer att hänga med mig på jobbet imorgon eftersom jag fyllt tjugofem och min kropp bestämt sig för att en dag inte är tillräckligt. Och efter att ha beskådat stämningen på glöggrundan igår kan jag garantera att jag inte är den enda som ätit Panadol som godis idag. Det här är en sådan dag då många, inklusive jag själv, har sagt de magiska orden “Jag ska aldrig dricka igen”. Det har ändå de flesta glömt bort imorgon, men för min del är det en tanke som följt mig en längre tid. Jag har stundvis övervägt att bli något som jag nästan inte ens vågar skriva för det är ett så fult ord i Finland. Jag har övervägt bli nykterist. 

 

Det som gör mig mest upprörd och orolig över vår alkoholsyn i Finland är hur vi ser ner på sådana som inte dricker. Går man på en fest och väljer att inte dricka så är det bäst att man har en bra ursäkt. Jag skulle kunna köpa en bil bara för att kunna få säga “Jag kör ikväll” när jag vill. Skulle jag vara kvinna skulle jag säkert blivit frågad om jag är gravid flera gånger. Om man är nykter utan en orsak tror folk antingen att man har alkoholproblem och därför försöker sluta, eller så får man bara höra att man är skittråkig. Ibland får man höra det till den grad att man inte känner sig välkommen, och händer det fler gånger kanske man till sist faktiskt inte är välkommen. Det är så allmänt förväntat att man ska dricka på en fest att ordet “festa” idag nästan uteslutande betyder att dricka sprit. 

 

Jag tycker det här är otroligt fel av en enkel orsak. Jag är helt jävligt trevlig nykter. Jag behöver inte alkohol för att prata med andra och ha det roligt. Jag behöver inte sprit för att kunna dansa, för jag kan varken dansa full eller nykter. Jag behöver int vara full för att festa. Det är festligt värre att vara ute med sina vänner, träffa nya människor och kanske fuldansa lite medan man smuttar på sodavatten med en bit partylime i.

 

Så betyder det att jag kommer att bli nykterist? Knappast. Jag hade väldigt roligt igår, och visst kommer jag säkert i framtiden vilja dra en liten fylla nu och då. Men de kvällar jag vill vara nykter hoppas jag att det inte ska vara ett problem. Jag har inget emot att du dricker i mitt sällskap, så jag förväntar mig att min nykterhet inte är ett problem för dig. 

 

Och om det är för kontroversiellt och progressivt för dig att festa med en nykter person, då ses vi i Harry’s på juldagen.

Publicerad 02.12.2016 kl. 19:48

5 dagar senare

 

Mitt bloggexperiment började för snart en vecka sedan då jag blev utmanad att starta en blogg och göra ett inlägg per dag fram till lördagen. Idag är sista dagen av utmaningen, och tyvärr får ni efter en lång dag nöja er med ett lite mindre genomtänkt inlägg. Allt för att klara utmaningen. 

 

Jag hade en hel del fördomar mot bloggandet innan jag börja men de har nog försvunnit under veckan. Det är inte något jag bara säger, utan jag har verkligen blivit positivt överraskad. Det allra bästa har varit att få tänka. Nuförtiden är det väldigt sällan man sätter sig ner endast för att tänka på något. Men vill man kunna formulera sig i skrift måste man verkligen lägga tid på att fundera vad man tycker. Man kanske tänker sig att andra ska komma till någon insikt när de läser vad man skrivit, men jag tror ofta det är man själv som kommer till någon insikt när man skriver. 

 

Men mitt experiment är över, så vad händer nu?

 

Jag har nog bestämt mig för att fortsätta blogga. I vilken takt vet jag däremot inte. Som det kanske framkommer från mina senaste inlägg tycker jag om att skriva lite längre inlägg där jag lyfter fram något jag tänkt på. Det har varit rätt så tidskrävande att skriva trots att jag tyckt det varit givande. Jag kommer nog inte bli den som uppdaterar min blogg varje dag, kanske inte ens varje vecka. Jag kommer att välja kvalitet före kvantitet, utan att garantera kvalitet. 

 

En sista sak som jag vill nämna är att det har varit roligt att få så många kommentarer, både här på bloggen och av bekanta. Jag trodde ärligt talat att bloggen skulle gå obemärkt förbi, det är ju ändå bara min första vecka. Men det verkar finnas en fin samhörighet bland finlandssvenska bloggare och man har känt sig väldigt välkommen.

 

Trodde inte jag skulle säga det men efter en vecka så rekommenderar jag varmt att pröva på att blogga för den som inte gjort det. Ångrar att jag inte under mina 25 år någonsin haft en dagbok. Har inte vetat vad jag gått miste om.

Publicerad 25.11.2016 kl. 22:01

Tvångsoptimism

 

Jag brukar kalla mig själv för en realist. Alla andra däremot brukar kalla mig för en pessimist, så jag antar att det stämmer bättre överens med verkligheten.

 

Men det är inte att vara en pessimist om allt faktiskt är skit.

 

Jag har redan en tid haft en aversion mot instagram och vissa andra sociala medier, men instagram i synnerhet. Först började jag ladda upp färre bilder och nuförtiden kollar jag rätt sällan ens mitt flöde. Orsaken till det insåg jag nyligen. Det är all jävla optimism.

 

Nu kanske ni tänker att det är ett lättåtgärdat problem, avfölj alla inspirationskonton och följ endast dina vänner. Men det är inte alla inspirationskonton (som jag ändå inte följer) utan just mina bekanta som irriterar mig. Det är de som man vet att har haft en riktigt skit vecka men ändå laddar upp en snygg selfie med ett stort leende och lite pepp inför helgen. De som du själv har varit tvungen att trösta när de varit nere dagen innan som plötsligt är i ditt flöde och berättar om den bästa middagen på länge. Efter ett antal sådana inlägg blir man skeptisk till alla glada bilder på instagram och undrar blir och grubbla vad som gömmer sig under ytan.

 

Nu förespråkar jag inte heller att alla ska övergå till att ladda upp tårögda bilder om dödsångest. Men jag tycker det saknas en balans mellan det positiva och det negativa. Vi bombas av positivitet från sociala medier till den grad att vi börjar undra varför just vi har så mycket negativt i våra liv. Den positivitet som säkert är välmenad tror jag lätt utmynnar i ångest istället för inspiration eller glädje. Vi behöver se att alla andra också försöker balansera det bra och det dåliga. 

 

Jag har den stora turen att få jobba med en kollega som är en envis optimist. Och hon har den stora turen att få jobba med mig, en envis pessimist. Jag tror vi lär oss en hel del av varandras syn på livet. Varenda gång jag klagar på något är hon snabb på att vända mitt problem till en möjlighet. Det kan vara väldigt nyttigt, och jävligt irriterande. Hon känner säkert likadant när jag genast ser hur hennes förslag kan sluta i katastrof. Men slutresultatet blir ändå en balans som känns hälsosam. Hon får mig att tro att jorden kanske inte håller på att gå under. 

 

Och jag övertygar henne om att jorden nog snart går under.

Publicerad 25.11.2016 kl. 00:06

Tro att du är något

 

För ungefär ett år sedan började jag och en av mina bästa vänner med ett projekt. Ett hemligt projekt. Eller rättare sagt ett projekt som jag själv bestämde mig för att hålla hemligt. Det tog en tid förrän jag ens berättade om det för min flickvän, och flera av mina vänner vet fortfarande inget om det. 

 

Nyligen satt jag mig ner med en av mina vänner och efter att vi pratat en stund frågade hon vad jag har på gång. Efter att ha berättat det vanliga om jobb, studier och hemmaliv nämnde jag mitt projekt, halvt i förbifarten som att jag hoppades att hon inte skulle märka vad jag berättat. Hon var ändå intresserad och ställde frågor som jag alltmer ivrigt svarade på. När jag kom hem den kvällen undrade jag varför jag inte berättat det tidigare. Varför har vi svårt att medge åt folk vad vi drömmer om?

 

För att vi inte vågar tro att vi är något. 

 

Vår rädsla för kritik och för att stämplas som misslyckanden håller oss från att berätta vad vi vill bli, vad vi vill göra och vad vi drömmer om. För om man är öppen med vad ens mål är - och sedan inte uppnår det - har man misslyckat offentligt. Och i jantelagens Finland hör offentliga misslyckanden till kategorin “saker man till varje pris bör undvika”, tillsammans med förlängd ögonkontakt med främlingar och nyktra kramar män emellan.

 

De gånger jag har diskuterat mitt hemliga projekt med någon har det varje gång lett till att jag fått nya insikter och känt mig mer inspirerad. Det är vad vi går miste om när vi inte vågar tro att vi är något. Så nu tycker jag det är dags att vi alla börjar prata om våra hemliga drömmar och vad vi brinner för. Jag kan börja. 

 

För ungefär ett år sedan började jag och en av mina bästa vänner med ett projekt. Under året har vi jobbat på ett manus till en komediserie. Till en början var det bara för att vi tyckte att det var kul men nu tar vi det lite mer seriöst och funderar på att pitcha det när det är färdigt. Det är en av mina drömmar, mitt hemliga projekt.

 

Tro att du är något, och låt andra tro att de är något. Kommer vi bli något? Vem vet, men inte blir chanserna bättre av att vi tystar ner varandra.

 

Du får gärna dela med dig av dina galna dröm. Det är terapeutiskt, jag lovar.

 

 

Publicerad 23.11.2016 kl. 19:24

Var är mina bloggbröder?

 

Som den nykomling till bloggvärlden jag är har jag försökt bekanta mig med andra finlandssvenska bloggar. Dels för att jag gärna skulle hitta fler intressanta bloggar att följa och dels för att söka inspiration för mina egna inlägg. Så jag kollade igenom listan av vinnarna på bloggalan och tog en titt på de mest populära bloggarna här på ratata och slogs snabbt av frågan: Var är alla män? 

 

Bland de som var nominerade i bloggkategorier (då räknar jag alltså inte med podd, instagram eller youtuber) i årets gala kunde man bara hitta en man - ena halvan bakom den fina matbloggen Cake & Beans. Så varför fick män endast en halv nominering av 33 möjliga? 

 

Nu ska ni inte missförstå mig. Jag tror nomineringarna gick helt rätt och förespråkar inga manskvoter eller skilda kategorier för män. När jag kollat omkring i den finlandssvenska bloggosfären så representerar nomineringarna verkligheten. Så varför är vårt intresse för bloggar så lågt? 

 

Fördomar, tror jag. Av någon orsak anses det vara kvinnligt att blogga. Och att göra något som anses vara ens lite kvinnligt är otänkbart för vissa osäkra män. Manlighet är en skör och bräcklig sak tydligen. 

 

 

För ett par dagar sedan publicerades en kolumn som diskuterade att två tredjedelar av alla män endast läser böcker skrivna av andra män. En del gör det medvetet, en stor del gör det säkert omedvetet, men nog är det en skrämmande hög procent. I debatten som följde vara männens försök till svar dåliga. “Kvinnor skriver inte om just det ämne som intresserar mig” var det vanligaste (spoiler alert: jo, det gör de). Den bortförklaringen tror jag att mången man skulle försvara sig med om man frågade dem varför de undviker bloggar. Visst finns det en hel del bloggar som riktar sig till kvinnor, men det är väl ingen orsak att lämna bort en hel värld av berättelser, upplevelser och information. Och finns det ingen som skriver om just det ämne som intresserar dig, börja blogga. Det finns helt klart en marknad. Om jag klarar av det är ribban inte så jävla hög.

 

Om det är något jag hoppas mitt bloggexperiment bidrar till är det att flera män vågar skita i sina fördomar och ge bloggar, och bloggandet en chans. 

 

För kom igen, en halv nominering av 33? Bättre kan vi.

Patetiskt

Publicerad 22.11.2016 kl. 21:56

Vad fan gör ni här?

 

Hej! 

 

Mitt namn är Simon Karlsson, och det här är min blogg. 

Att jag har startat en blogg är lite som Trumps presidentskap. Ingen trodde det skulle hända, ingen ville att det skulle hända, men nu är det ett faktum och det är bara att be till gudarna att jorden inte går under på grund av det.  

Så hur hamnade jag här?

Jo, igår blev jag utmanad att starta en blogg av min härliga kollega (och förmodligen bloggens enda läsare) Märta Westerlund. Det här tyckte hon var en bra idé. Det är hon ensam om. Jag menar, se på min banner.

Så vem är jag? Jag är en 25-årig cyniker och komiker från Pargas som jobbar på Radio X3M och ljuger åt mina föräldrar att jag nog ska skriva färdigt min kandidatavhandling i marknadsföring.

Under veckan kommer ni att få minst ett blogginlägg per dag. Vad de kommer att handla om vet jag inte ännu, har du något du vill att jag skriver om får du gärna komma med förslag. Men än är det inte heller för sent att stänga den här sidan och aldrig återvända. Jag menar, se på min banner. 

 

 

 

Publicerad 21.11.2016 kl. 18:58

Världens bästa Karlsson som driver världens sämsta blogg. 

Vanligtvis hör ni mig i X3M Veckoslut på lördagar och söndagar 10-15.

Hatpost kan skickas till simppa.karlsson@gmail.com